Samtal

En intervjuserie med medlemmar.

Ingrid Sillén växte upp i en strikt religiös familj med nio syskon. Hon driver ett bokförlag och tycker om att brodera. Går ofta hem tidigt från fester men ser till att andra får det festligt.


Social och engagerad

När Ingrid Sillén har slagit sig ner med kaffe och bulle mitt emot mig på Restaurang Zinkadus inleder jag vårt samtal med frågan:

– Vem är du?

– Jag är socialt engagerad men gillar inte att vara kvar länge på fester, så jag går hem tidigt. Jag bor i ett kollektivhus i Södra Stationsområdet och i och med den stora flyktingvågen 2015 bjöd vi in flyktingar till julmiddag där alla var med. Då och där fick jag kontakt med en familj från Syrien. Året därpå flyttade familjen in hos mig.

– Flyktingfamiljen som hade bott på en förläggning i Huddinge fick besked om att de skulle behöva flytta till Piteå. Det var jobbigt för dem. Barnen hade nyss anpassat sig till en ny skola. Jag kom på idén att de skulle kunna få bo hos mej. Jag har en trea - eller tvåa för jag hade redan då en inneboende.

Först ville familjen inte ta emot erbjudandet, men när de väl flyttade in till Ingrid var det mest bara trevligt. De bodde i vardagsrummet, föräldrarna sov i soffan, de tre barnen på madrasser som de lade ut på kvällarna. Om Ingrid inte sov hemma fick barnen låna hennes sovrum.

– Jag jobbar hemma och gillar tidiga morgnar men det gick bra, vi kunde anpassa oss till varandra. Ordentligare människor får man leta efter. Barnen gick i skola och förskola, föräldrarna på SFI. På helgerna blev jag bjuden på deras fantastiska frukostar som mest liknar en orientalisk buffé. Med arabiskt kaffe därpå.

De blev kvar hos Ingrid i nio månader och har blivit som en extrafamilj för henne. De ses nästan varje vecka och barnen är kompisar med hennes barnbarn.

Under vårt samtal berättar Ingrid om ett flertal föreningar som hon startat eller engagerar sig i. Hon tycker om att skapa kontakt mellan olika människor och är aktiv i riksföreningen Kollektivhus nu. Ingrid är också redaktör och medförfattare i boken Gemenskap och samarbete i kollektivhus och bogemenskap.

– Det behövs fler mötesplatser konstaterar hon.

I och med att hon skiljde sig på 90-talet kom idén till föreningen Makalösa föräldrar. Hon hyrde en kollogård och bjöd in ensamstående föräldrar och deras barn.

– Jag började med att ordna sommarvistelse för ensamstående föräldrar och barn på kollogårdar. Det kom både pappor och mammor med barn i alla åldrar och det var en fantastisk upplevelse att möta alla de här människorna. Vi hjälptes åt med matlagning och städning och delade in oss i olika arbetslag. Sedan var det förstås bad, kanotpaddling, lekar och allt som hör sommaren till. Vi fick bidrag av kommunen för att hålla i det och en del stadsdelar gav extra bidrag till dem som hade dålig ekonomi. Samma år som första kollot ägde rum bildades föreningen Makalösa föräldrar. Jag var aktiv i rätt många år, höll i sommarkollon och gjorde föreningens tidning.

Som om inte detta skulle vara nog engagemang berättar Ingrid om sitt arbete i ytterligare två föreningar. Dels som volontär i Viljan, en förening som skapar stöd åt äldre och unga som saknar ett naturligt nätverk. Där drev hon en skrivarcirkel. Och i föreningen - Liv i Sverige där självdokumentärt berättande i tal och skrift står i fokus.

Nio syskon

Ingrid växte upp i en prästfamilj i Brålanda i Dalsland där den Schartauanska tron präglade vardagen och religionen var något som inte ifrågasattes. Pardans och teater var förbjudet men inte film. Det kan bero på att, när den Schartauanska väckelserörelsen kom till så existerade inte film och blev således aldrig föremål för bannlysning. Ingrid minns sin första film, Barnen från Frostmofjället och hur mycket hon tyckte om den – vilket hon gör än idag. Ingrids mamma baserade sin tro på bibelns texter rent bokstavligt, något som Ingrid med tiden tog starkt avstånd från och hittade ”sina egna vägar”. Hon provade på att tjuvröka som elvaåring. Pappan och prästen beskrivs som kreativ med örter och växter.

– Han hade likaväl kunna bli trädgårdsmästare, säger Ingrid. Och tillägger att hon upplever sin barndom som fri och härlig, men samtidigt hårt hållen i den Schartauanska traditionen.

Ingrid var nummer åtta i en syskonskara på tio. Hon berättar om sin bror som efter att ha cyklat omkull kom hem och inte kunde andas och avled. Enligt föräldrarna var detta Guds vilja. Även de kondoleansbrev som strömmade in till familjen uttryckte denna åsikt.

Som ung ville Ingrid bli missionär. Hennes mamma föddes i en missionärsfamilj i Sydafrika. Periodvis har Ingrid tagit avstånd från sina föräldrars tro och missionsidén men har med tiden reviderat sin uppfattning genom en mer nyanserad syn på mission. Hennes morfar kom till Sydafrika i början av 1900-talet och har genom sina dagböcker skildrat Zulufolkets traditioner, delvis skrämmande som tex om det föddes tvillingar skulle endast den ena få leva. Ingrid har kvar sin morfars anteckningar skrivna med prydlig miniatyrstil i en svart anteckningsbok.

Tanto Bastu

Det var Ingrid som skickade in medborgarförslaget om Tanto Bastu till Södermalms stadsdelsnämnd. Hon säger att det var ett hugskott som kom till henne efter ett besök på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Hon har också badat mycket i Årstavikens vatten innan bastun kom på plats.

– Det är roligt att se hur Tanto Bastu har utvecklats och att det finns över 6000 medlemmar i öppna Facebookgruppen. Bra med upprop för ett nytt kallbadhus i Stockholm.

Hon har sedan 2002 ett eget bokförlag, Migra. Två författare som i Ingrids förlag gett ut varsin bok, kommer ofta till Tanto Bastu. Det blir då mycket samtal om böcker och författande.

Jag frågar Ingrid om hon har några minnen från Tanto Bastun som hon vill berätta om.

– Jag minns när jag släppte in alldeles för många i bastun. Vi vart över tjugo personer där och en del blev sura över trängseln. Någon skickade ett argt mejl till styrelsen. Det blev bättre efter det. Minns också många roliga samtal vid morgonbastun, om alla de som vittnar om hur välgörande bastun är när man är sjukskriven i utbrändhet.

Oro och glädje

– Vad oroar du dig för? frågar jag.

– Bomber - i vanliga bostadsområden. Utbildning för unga killar i farozonen är viktigt. Jag jobbade ett tag i projektet Samba inom Fryshuset med tidiga insatser i ungdomars liv. Samba ordnade föreläsningar och samlade folk från olika organisationer för att diskutera och stödja förebyggande arbete bland unga som riskerade att hamna utanför.

Projektet lades ner men Ingrid påpekar att Fryshuset är ett fantastiskt ställe med både skola, idrott och annan verksamhet som vänder sig till unga i alla åldrar.

– Vad ger dig glädje?

– Att umgås med barn och barnbarn, inte nödvändigtvis mina egna...

–…och att åka till stugan på en bondgård i Roslagen som jag hyr. Dit brukar jag åka med min vän Erik och där finns gräsbetande kor och hönor som barn gillar att hälsa på.

– En extra grej som gör mej glad är att jag har börjat brodera igen. Jag gjorde det som ung men sen var det ju helt ute, ansågs vara förspilld kvinnokraft. Jag kan skämmas lite när jag tänker på min mammas fina broderier. Att hon inte fick tillräckligt uppskattning för det. Men jag har tagit upp det igen. Broderar helt fritt och det kan bli vad som helst. Och det är hur kul som helst, går att ta med överallt och göra några stygn när det finns tid över.

Innan vi skiljs vill jag ta några bilder så vi går vi ner till bastun för att använda den som fond i motljus. Jag visar bilderna på displayen i kameran.

– Den blir bra, säger hon, hoppar upp på cykeln med barnsadel bakpå och far iväg längs strandpromenaden mot Hornstull.

21/1 2020 Richard Tegnér - text och porträttbild