Samtal

Thomas Malmberg och jag stämmer möte på Årsta Motorbåt Klubb. Båtupptagningen är i full gång, det är liv och rörelse, joggare, familjer, cyklister och stavgångare rör sig längs strandpromenaden. Vid vattenbrynet ligger en hög med rostigt bröt av cyklar, rör, staket och radiatorer.

– Vi har haft dykare här som rensat botten. Lyckligtvis hittade de bara ett blybatteri och det fick vi beröm för men alla måste ta ansvar för vårat vatten.

Thomas köper oss varsin kaffe i Göstas korvvagn, småsnackar med ägaren och vi går ut på bryggan och sätter oss i varsin fåtölj efter att han sopat undan lite höstlöv från sitsarna. Hunden Larsson lägger sig till ro framför oss.

En dag kom några små träd drivande med en bit jord vid Thomas båtklubb, det var som att en liten ö hade slitits loss från Årsta Holmar. När träden växte så förstod Thomas att de inte skulle klara vintern.

– Jag började konstruera en flotte och satte några kasserade surfingbrädor under, skrovet blev som en stor planteringslåda som jag fyllde med jord.

– Efter det har vi varit fler som utvecklat flotten. Vi lyfte upp träden med en kranbil och placerade dem i lådan. Sen byggde vi ett däck, relingen är ett kasserat rulltrappsräcke av gummi och idag har vi en motor, en soffa, ett bord, en mast, en badstege och i ena trädet hänger en fågelholk som jag tillverkade av en namnskylt från min båt.

– Är detta en flotte eller en ö, frågar sig Thomas och menar kanske att han genom sitt flottbygge kompenserat för sin brist på lek som barn och en dröm han hade då.

Barndomen

– Min barndom var allt annat än idealisk och eftersom vi flyttade runt en del och skickades hit och dit kunde jag inte utveckla närmare kontakter. Jag visste att jag inte skulle bli kvar och tilltron till vuxna fanns inte. Styvpappor passerade revy och vi var på många bondgårdar med arbetsplikt och allt det här gjorde nog att jag också blev ganska stökig i skolan.

Han har fortfarande starka band till sin halvbror. De banden knöts under deras uppväxt trots att de ofta blev separerade från varandra. Hans bror och dennes sambo är ofta på båtklubben och hälsar på. Thomas brukar hämta upp dem på Ålstens brygga med sin båt och säger att han är oerhört tacksam för deras vänskap. Thomas berättar också att hans mormor och morfar betydde mycket för dem där de ofta fick bo när det blev för stökigt hemma.

Han har döpt sin båt till Majday, Maj efter sin mormor, vilket man kan tolka som ”Min dag” eller ”Mayday”. Båten döptes med champagne, dopvittnen och ett doptal med en vädjan till havsgudarna att skydda den.

– Jag fick sällan vara ett barn när jag var liten, uppväxten var inte trygg. Jag hittade en gammal husgrund i skogen när vi bodde i Trångsund och där tillbringade jag mycket tid ensam. Jag sågade husgrunden spetsig som en flotte med en rostig fogsvans. Jag sågade i veckor, byggde en koja på den och drömde om att en dag få ner min flotte i vattnet och segla långt, långt bort.

– Nu blev det en flotte många år senare här på Södermalm istället och det var ofta när jag byggde den som jag tänkte på husgrunden i Trångsunds skogar och min dröm, att ge mig ut världen och segla bort från allt kaos.

Under vårt samtal kommer det fram medlemmar i båtklubben där Thomas även är hamnkapten. Någon vill dela med sig av sin fångst av gäddor. En annan kastar bara ur sig några förströdda ord på vägen till sin båt. Jag får ett intryck av trevlig stämning. Thomas verkar trivas stort här.

Läraren

Thomas berättar med inlevelse om sitt arbete som lärare och hur mycket hans elever betyder för honom. Han har koll på deras utveckling och intressen, antecknar och minns allt om var och en. När han stöter ihop med någon gammal elev kommer han ihåg deras historia och deras drömmar. Han jobbar ofta med drömmar som tema i sin slöjdundervisning.

– Jag är stolt över att jobba med elever som jag ser som vår framtid. Att få möjligheten att kunna påverka dem, se deras utveckling och att få följa dem en bit på vägen känns som ett privilegium.

– Jag minns en liten kille från Afrika, han kom till klassen i årskurs sju och kunde inte språket. I början var det mest tecken- och kroppsspråk mellan oss men han lärde sig snabbt. I årskurs nio ville eleven prompt bygga ett flygplan och temat var kultur som han kopplade till flygplanskulturen. Han kom ofta till slöjdsalen och jobbade på sina håltimmar. När det var dags för betygsmotiveringssamtal så satt med sitt plan i knät med ett stort leende och ögonen lyste av stolthet. Han började då att berätta om sitt liv i Afrika, ett hårt liv där han fick gå länge genom öknen för att komma till något som skulle likna en skola där de ritade med pinnar i sanden - en värld så långt från vår. En dag fick han reda på att han skulle få resa till ett annat land, ett land som var kallt, vars första bokstav såg ut som en orm. Efter en lång vandring genom öknen kom dom fram till en plats där det stod ett flygplan som han tyckte såg ut som en stor järnfågel. Plötsligt kom en man med solglasögon och skärmmössa, och klev ombord på planet. Det var först när han satt i sin flygstol och tittade ner på molnen som han förstod att det var just den mannen som flög farkosten. Det var då en dröm föddes hos honom att han en dag också skulle kunna bli pilot.

– När jag träffar honom tre år senare berättar eleven att han kommit in på en pilotskola i Lund, att han fortfarande har sitt flygplan kvar som påminner honom om att inte släppa sin dröm. ”Om du ska flyga någon gång så håll koll på om du också ser piloten för det kanske är jag som flyger min lärare någonstans i världen”, avslutar eleven när de skiljs åt.

Den berättelsen gjorde att Thomas har använt temat ”drömmar” i årskurs nio i många år nu, vilket har varit ett vinnande koncept. Eleverna får tolka temat som de själva vill, det kan vara en mardröm, en kortsiktig eller långsiktig dröm. När de skrivit sin berättelse ska de tolka den i ett slöjdalster som tillsammans med berättelsen ger det färdiga alstret en ny dimension.

– Humor och fantasi är alltid viktigt, säger Thomas.

– Som slöjdlärare ger jag eleverna en tom verktygslåda som jag successivt fyller på med verktyg för att de ska utveckla en rad olika förmågor och för att de ska få tilltro till sin egen kapacitet, att de kan, att de är duktiga, att de ska känna att allt är möjligt bara man kämpar tillräckligt hårt och att det är värt besväret. Jag vill att varje elev ska känna att de har lyckats.

– Jag försöker alltid att ha värsta korsdraget i min slöjdsal med en massa dörrar öppna men det är eleverna själva som måste välja dörr att gå in i. Jag vill att de ska lära sig hur de ska tänka men inte vad de ska tänka.

– Största fokuset ligger inte på att eleverna ska kunna forma materialet utan att det är materialet som ska forma eleverna till att bli respektfulla, ansvarskännande människor med bra värderingar som de kan ta med sig i livet efter skolan.

Bastun

För några år sedan var han inbjuden till Tantobastuns julmiddag men tvekade därför han hade fått ett cancerbesked och skulle få svar samma dag. Det blev ett positivt besked så han gick på julmiddagen, datumet glömmer han aldrig, den 14 december. Det här var en tid då Thomas sinnen var extremt skärpta, han tyckte sig kunna se och känna saker han inte gjort förut, han kunde se detaljer i omgivningen som tidigare gått honom förbi.

Julmiddagen med Tantobastuns styrelse var väldigt uppskattad, julbordet påminde honom om mormor och morfars julbord från förr. Stämningen var så trivsam och det var som att kliva in i en svunnen tid tillsammans med Bellman, som också var där. Tanto Bastu Song som framfördes blev pricken över i den kvällen, texten var så uttrycksfull och varje textrad träffsäker. Det fick honom att maila ett förslag till styrelsen, att Tanto Bastu Song borde spelas in och så bildades Tanto Bastu Singers. Han njöt av promenaden hem i mörkret, regnet öste ner och varje regndroppe som letade sig in under skjortan och rann ner över ryggen fick honom att känna sig extra levande.

– När det gäller Tantobastun så förstod jag inte hur betydelsefull den skulle bli för mig. Jag var med långt innan bastun kom till, satt med på alla möten och lyssnade. Att bastun en dag kom flytande över Årstaviken var overkligt och jag tänkte att sånt här händer inte. Bastuns existens visar att ingenting är omöjligt!

– Jag har följt processen under tid och förstår vilket jobb det ligger bakom. Hur den har formats till en bastu för alla, där alla ska visa hänsyn, där alla ska känna sig trygga och respekterade. Jag har förstått att värdegrundsfrågor är viktigt även för en liten spartansk bastu i Årstaviken. Jag har jobbat med värdegrundsfrågor på olika sätt i skolans värld och sitter med i trygghetsteamet på min nuvarande skola.

– Jag uppskattar verkligen det jobb som alla i styrelsen gör. Möten med människor i alla åldrar, med olika bakgrund och erfarenheter är utvecklande. Det blir så påtagligt när man går från bastun, man tänker på alla diskussioner och samtal man lyssnat på men också varit delaktig i. Det är många människor som har blivit mina vänner genom åren och som jag saknar nu när pandemin gör att jag inte träffar dem längre.

Efter att ha suttit på bryggan ett tag och blivit lite nerkylda föreslår jag att vi tar oss till Zinkadus och värmen för att fortsätta intervjun där över en soppa. På vägen stannar Thomas och hälsar på två kvinnor. Den ena har hundgodis i fickan som hon ger till Larsson.

– För drygt 13 år sedan slog Larsson följe med mig på min vandring genom livet. Hon har varit elevassistent i många år på mina lektioner, hon har alltid fått mig att ta ett steg framåt, hon är min bästa vän och en älskad familjemedlem. Hon är snart 14 år och jag vet att vår tid tillsammans snart kommer att ta slut men jag kommer alltid att bära med henne i mitt hjärta.

Under vårt samtal återkommer Thomas ofta till sina barn och barnbarn.

– Mina idag två vuxna döttrar och mina fem barnbarn betyder allt för mig och jag försöker vara så mycket som möjligt med dem. Yngsta dotterns mamma och jag har haft ett långt förhållande och är idag jättebra vänner. Äldsta dotterns mamma kom inte ur sitt destruktiva liv och vi begravde henne samma dag som jag fick lägenheten här på Södermalm för drygt sex år sen.

Med barnbarnen kan jag hitta på roliga saker och tillsammans med dem ser jag varje horisont som ett nytt äventyr. Vi är ofta ute på sjön vid mitt landställe. Varje höst tänder vi eldar, berättar historier och har utomhusbio, på somrarna fiskar vi regnbågar, grillar, badar och gör en massa tokiga och spännande utflykter. Det känns som om vi har ett helt liv tillsammans och minnena samlas på hög i min skattkista som gör att jag känner mig som miljonär.

Tatueringar

Efter att ha samtalat med Thomas Malmberg under drygt två timmar står det klart att han har många strängar på sin lyra. Det är ibland svårt att hänga med i associationerna och sidospåren. Fokus skiftar ofta i berättelserna. Han har arbetat som snickare, byggt om vindar till lyxlägenheter i Oslo, arbetat som reklamtecknare, med scenografi, stått på scenen som musikalartist men de senaste 20 åren har han varit i skolans värld.

När jag frågar vad han känner oro inför säger Thomas att han är orolig för att inte hinna med allt han vill göra innan hans väg tar slut.

– Kan du berätta om dina tatueringar, säger jag

– De flesta har dotterns kompis gjort, han utbildade sig till tatuerare och fick öva på mig. Här är min första gitarr, jag spelade och sjöng mycket i min ungdom. Tärningarna och spelkorten ska påminna mig om att våga satsa på livet och det jag tror på. Alla mina hundar finns med, den första hette Kompis och har John Lennon-glasögon på sig. John Lennon har betytt mycket för mig under min musikperiod. Korpen och fotbollen representerar min tid tillsammans med ett gäng barndomskamrater inom korpfotbollen.

– Grisen då, vad betyder den?

– Min yngsta dotter ville väldigt gärna ha en minigris som hon sett på tv, så efter mycket tjat så köpte jag en gris åt henne. Det visade sig att det var ett hängbukssvin som växte och till slut vägde över 100 kg. Grisen, yngsta dottern och min dåvarande hund Gissa blev bästa vänner, de blev som ler och långhalm och sov t.o.m. tillsammans. Grisar är egentligen väldigt renliga. Den var klokare än hunden, förstod jättemycket och dottern lärde den konster. Jag brukade promenera med hunden, dottern och grisen till förskolan, där fick barnen sätta sig i en ring runt grisen medan läraren spelade piano och barnen sjöng ”lille gris” - Astrid Lindgrens sång. Det stod om grisen i alla tidningar, DN skrev som rubrik, ”Polisen jagar nasse i Jakobsbergs centrum”, eller så kunde det stå, ”Gris på rymmen i Jakobsbergs centrum”. Trots att den gick lös kom den alltid hem, men ställde till en del problem. Den gick t.ex. in på MAX hamburgerbar och åt sig proppmätt. Vid ett flertal tillfällen fick polisen rycka ut eller så gick den ner till torghandlaren och mumsade i sig äpplen och potatis. Historierna om vår kära gris är många. Efter fyra år så var vi tvungna att göra oss av med grisen. Vi lämnade den på landet med andra grisar och djur. Tyvärr hade den blivit en stadsgris och satte sig där vi stannat med bilen och väntade på att vi skulle hämta hem henne, på nätterna grät hon som ett barn, den slutade att äta och till slut fick de avliva henne. Det var så sorgligt. Dottern skrev många brev och ritade teckningar som jag skulle posta till grisen i himlen, en teckning av en gris på ett moln och en gråtande flicka på jorden. Grisen blev en kär familjemedlem som inte klarade av att skiljas från oss.

Vem är du?

– Vem jag var då och den jag är idag är helt olika personer. Så tror jag att det är för alla under vår vandring genom livet. Det viktigaste är att man lär sig av sina misstag. När jag var ung gjorde jag många misstag, jag snubblade om och om igen över samma sten och fick ofta höra att jag var som en katt med nio liv men att de snart var förbrukade. Det tog tid innan jag hittade min egen väg.

– Min brokiga uppväxt har gett mig insikt om den jag absolut inte vill vara och den lärdomen är jag otroligt tacksam över. Man blir klokare ju äldre man blir och idag försöker jag ta vara på mitt sista liv.

– Vad andra tänker om mig försöker jag inte bry mig om, huvudsaken är att jag själv vet vem jag är och vad jag står för. I dag känner jag en större ödmjukhet över små saker i livet. Saker som händer runt omkring mig kan jag inte alltid förändra men jag kan alltid själv bestämma hur jag ska reagera.

– En av mina rektorer sa efter ett medarbetarsamtal - ”När jag ser dig och ditt arbete på skolan tänker jag på en historia om en man som gick på en strand, det var ebb, vattnet hade runnit undan och stranden var full av sjöstjärnor. Mannen slängde sjöstjärnor i vattnet som låg kvar på stranden. En man som betraktat honom ett tag sa - det spelar ingen roll att du slänger tillbaka sjöstjärnorna för det finns tiotusentals kvar i vattnet. Mannen tittade på honom, visade sjöstjärnan han hade i sin hand och sa - för den här sjöstjärnan spelar det roll.”

Det är väl lite så jag strävar efter att vara och jag älskar livet!

______________________

13/1 2021 Richard Tegnér - text och porträttbild