Samtal

En intervjuserie med medlemmar.

Ingrid Sillén växte upp i en strikt religiös familj med nio syskon. Hon driver ett bokförlag och tycker om att brodera. Går ofta hem tidigt från fester men ser till att andra får det festligt.


Social och engagerad

När Ingrid Sillén har slagit sig ner med kaffe och bulle mitt emot mig på Restaurang Zinkadus inleder jag vårt samtal med frågan:

– Vem är du?

– Jag är socialt engagerad men gillar inte att vara kvar länge på fester, så jag går hem tidigt. Jag bor i ett kollektivhus i Södra Stationsområdet och i och med den stora flyktingvågen 2015 bjöd vi in flyktingar till julmiddag där alla var med. Då och där fick jag kontakt med en familj från Syrien. Året därpå flyttade familjen in hos mig.

– Flyktingfamiljen som hade bott på en förläggning i Huddinge fick besked om att de skulle behöva flytta till Piteå. Det var jobbigt för dem. Barnen hade nyss anpassat sig till en ny skola. Jag kom på idén att de skulle kunna få bo hos mej. Jag har en trea - eller tvåa för jag hade redan då en inneboende.

Först ville familjen inte ta emot erbjudandet, men när de väl flyttade in till Ingrid var det mest bara trevligt. De bodde i vardagsrummet, föräldrarna sov i soffan, de tre barnen på madrasser som de lade ut på kvällarna. Om Ingrid inte sov hemma fick barnen låna hennes sovrum.

– Jag jobbar hemma och gillar tidiga morgnar men det gick bra, vi kunde anpassa oss till varandra. Ordentligare människor får man leta efter. Barnen gick i skola och förskola, föräldrarna på SFI. På helgerna blev jag bjuden på deras fantastiska frukostar som mest liknar en orientalisk buffé. Med arabiskt kaffe därpå.

De blev kvar hos Ingrid i nio månader och har blivit som en extrafamilj för henne. De ses nästan varje vecka och barnen är kompisar med hennes barnbarn.

Under vårt samtal berättar Ingrid om ett flertal föreningar som hon startat eller engagerar sig i. Hon tycker om att skapa kontakt mellan olika människor och är aktiv i riksföreningen Kollektivhus nu. Ingrid är också redaktör och medförfattare i boken Gemenskap och samarbete i kollektivhus och bogemenskap.

– Det behövs fler mötesplatser konstaterar hon.

I och med att hon skiljde sig på 90-talet kom idén till föreningen Makalösa föräldrar. Hon hyrde en kollogård och bjöd in ensamstående föräldrar och deras barn.

– Jag började med att ordna sommarvistelse för ensamstående föräldrar och barn på kollogårdar. Det kom både pappor och mammor med barn i alla åldrar och det var en fantastisk upplevelse att möta alla de här människorna. Vi hjälptes åt med matlagning och städning och delade in oss i olika arbetslag. Sedan var det förstås bad, kanotpaddling, lekar och allt som hör sommaren till. Vi fick bidrag av kommunen för att hålla i det och en del stadsdelar gav extra bidrag till dem som hade dålig ekonomi. Samma år som första kollot ägde rum bildades föreningen Makalösa föräldrar. Jag var aktiv i rätt många år, höll i sommarkollon och gjorde föreningens tidning.

Som om inte detta skulle vara nog engagemang berättar Ingrid om sitt arbete i ytterligare två föreningar. Dels som volontär i Viljan, en förening som skapar stöd åt äldre och unga som saknar ett naturligt nätverk. Där drev hon en skrivarcirkel. Och i föreningen - Liv i Sverige där självdokumentärt berättande i tal och skrift står i fokus.

Nio syskon

Ingrid växte upp i en prästfamilj i Brålanda i Dalsland där den Schartauanska tron präglade vardagen och religionen var något som inte ifrågasattes. Pardans och teater var förbjudet men inte film. Det kan bero på att, när den Schartauanska väckelserörelsen kom till så existerade inte film och blev således aldrig föremål för bannlysning. Ingrid minns sin första film, Barnen från Frostmofjället och hur mycket hon tyckte om den – vilket hon gör än idag. Ingrids mamma baserade sin tro på bibelns texter rent bokstavligt, något som Ingrid med tiden tog starkt avstånd från och hittade ”sina egna vägar”. Hon provade på att tjuvröka som elvaåring. Pappan och prästen beskrivs som kreativ med örter och växter.

– Han hade likaväl kunna bli trädgårdsmästare, säger Ingrid. Och tillägger att hon upplever sin barndom som fri och härlig, men samtidigt hårt hållen i den Schartauanska traditionen.

Ingrid var nummer åtta i en syskonskara på tio. Hon berättar om sin bror som efter att ha cyklat omkull kom hem och inte kunde andas och avled. Enligt föräldrarna var detta Guds vilja. Även de kondoleansbrev som strömmade in till familjen uttryckte denna åsikt.

Som ung ville Ingrid bli missionär. Hennes mamma föddes i en missionärsfamilj i Sydafrika. Periodvis har Ingrid tagit avstånd från sina föräldrars tro och missionsidén men har med tiden reviderat sin uppfattning genom en mer nyanserad syn på mission. Hennes morfar kom till Sydafrika i början av 1900-talet och har genom sina dagböcker skildrat Zulufolkets traditioner, delvis skrämmande som tex om det föddes tvillingar skulle endast den ena få leva. Ingrid har kvar sin morfars anteckningar skrivna med prydlig miniatyrstil i en svart anteckningsbok.

Tanto Bastu

Det var Ingrid som skickade in medborgarförslaget om Tanto Bastu till Södermalms stadsdelsnämnd. Hon säger att det var ett hugskott som kom till henne efter ett besök på Ribersborgs kallbadhus i Malmö. Hon har också badat mycket i Årstavikens vatten innan bastun kom på plats.

– Det är roligt att se hur Tanto Bastu har utvecklats och att det finns över 6000 medlemmar i öppna Facebookgruppen. Bra med upprop för ett nytt kallbadhus i Stockholm.

Hon har sedan 2002 ett eget bokförlag, Migra. Två författare som i Ingrids förlag gett ut varsin bok, kommer ofta till Tanto Bastu. Det blir då mycket samtal om böcker och författande.

Jag frågar Ingrid om hon har några minnen från Tanto Bastun som hon vill berätta om.

– Jag minns när jag släppte in alldeles för många i bastun. Vi vart över tjugo personer där och en del blev sura över trängseln. Någon skickade ett argt mejl till styrelsen. Det blev bättre efter det. Minns också många roliga samtal vid morgonbastun, om alla de som vittnar om hur välgörande bastun är när man är sjukskriven i utbrändhet.

Oro och glädje

– Vad oroar du dig för? frågar jag.

– Bomber - i vanliga bostadsområden. Utbildning för unga killar i farozonen är viktigt. Jag jobbade ett tag i projektet Samba inom Fryshuset med tidiga insatser i ungdomars liv. Samba ordnade föreläsningar och samlade folk från olika organisationer för att diskutera och stödja förebyggande arbete bland unga som riskerade att hamna utanför.

Projektet lades ner men Ingrid påpekar att Fryshuset är ett fantastiskt ställe med både skola, idrott och annan verksamhet som vänder sig till unga i alla åldrar.

– Vad ger dig glädje?

– Att umgås med barn och barnbarn, inte nödvändigtvis mina egna...

–…och att åka till stugan på en bondgård i Roslagen som jag hyr. Dit brukar jag åka med min vän Erik och där finns gräsbetande kor och hönor som barn gillar att hälsa på.

– En extra grej som gör mej glad är att jag har börjat brodera igen. Jag gjorde det som ung men sen var det ju helt ute, ansågs vara förspilld kvinnokraft. Jag kan skämmas lite när jag tänker på min mammas fina broderier. Att hon inte fick tillräckligt uppskattning för det. Men jag har tagit upp det igen. Broderar helt fritt och det kan bli vad som helst. Och det är hur kul som helst, går att ta med överallt och göra några stygn när det finns tid över.

Innan vi skiljs vill jag ta några bilder så vi går vi ner till bastun för att använda den som fond i motljus. Jag visar bilderna på displayen i kameran.

– Den blir bra, säger hon, hoppar upp på cykeln med barnsadel bakpå och far iväg längs strandpromenaden mot Hornstull.

21/1 2020 Richard Tegnér - text och porträttbild




"Människan har blivit så himla bekväm".

Karin kommer till vår mötesplats med andan i halsgropen och ursäktar sig att hon är sen. Det möte hon deltagit i drog ut på tiden.

– Jag måste ha uppsikt över min cykel. Kan vi byta bord så ser jag den genom fönstret?

Efter att ha beställt en svampsoppa slår hon sig ner och vi kan börja intervjun och jag inleder med:

– Vem är du?

Karin skrattar lite generat och tänker högt om hon skall anpassa sig så att svaret blir ”rätt” eller... Hon samlar sig och kommer fram till att hon först och främst är mamma till två barn och att hon ofta drabbas av dåligt samvete när hon ägnar sig åt de andra saker som är hennes stora intressen, hennes identitet – cykling, badning och simning. Främst långcykling då hon blir borta länge från barnen.

Karin definierar sig själv mycket i de saker hon gör. Hon söker utmaningar och spänning. I och med att den ena sonen fick en ADHD-diagnos gick det upp för henne att hon själv har en släng av det. Hon är rastlös och blir lätt uttråkad. Men hon vill inte ägna sig åt att problematisera sina egenskaper, inte analysera utan bara vara. Efter att ha sett en film om koreanska dykarkvinnor, Haenyeo som skördar på havets botten vill hon pröva på fridykning. Hon har just köpt ett cyklop för att ”skörda” Årstavikens botten eller att bara testa att vara under vattnet.

Hon vill använda kroppen, inte en massa hjälpmedel. Se vad den klarar av.

– Människan har blivit så himla bekväm, utbrister hon.

Förut var jobbet en stor del av engagemanget. Hon utbildade sig till sotare, tyckte det verkade coolt och blev sedemera involverad i administrativa uppgifter inom Storstockholms Brandförsvar såsom upphandling av entreprenörer som utför brandskyddskontroll i Stockholms tio kommuner. Med tiden har hon insett att livet utanför arbetet är det väsentliga.

Karin kom till Tanto Bastuförening vintern 2017. Det var vinterbadet som lockade, inte bastun. I februari 2018 bar det av till Skellefteå för att delta i vintersimstävlingarna där. Hon prövade även på att tävla i isvakspoesi som arrangerades där samtidigt och klev ur vaken som segrare det året.

Hon gillar spontana saker och nya grejor.

Kungsholmen, Gotland, New York

Kebbe är namnet på en fruktodling på Gotland som Karins mormor och morfar startade. Karins kusin driver en vinodling på platsen numer.

Karin föddes på Kungsholmen, familjen flyttade till Buttle på Gotland när hon var två år och vidare till Visby i 12-årsåldern. Efter gymnasiet studerade hon filosofi, idéhistoria och genusvetenskap på universitetet. Efter det blev det konstskola och au pairtjänst hos en diplomatfamilj samt konstkola i New York.

Åter till Gotland och en ljuddesignutbildning. På Gotland startade hon ett café med tanken att det skulle bli en kontaktpunkt för olika sorters människor.

Oro

– Sociala situationer är läskigt. Det där att bara vara tillsammans med andra är jobbigt. Att ringa är också besvärligt. Det blir bättre när man gör saker. Att bara hänga med mina barn och min kille utan att göra något speciellt går däremot bra.

– Just nu är det hektiskt med valberedning. Jag känner oro för oro i bastun, att vissa inte känner sig trygga och att det börjar pratas. Bastun skall vara den trygga platsen. Det är viktigt att oron tas hand om. Föreningen blir starkare efter att vi klarat av att hantera detta.

– Jag bryr mig för mycket om vad andra ska tycka och tänka om mig. Det är viktigt att vara omtyckt. Då blir det här med metoo problematiskt. Vi måste vara besvärliga och obekväma för att ändra strukturer. Det känns jobbigt att behöva vara jobbig. Alla pratar om den speciella plats som bastun är. En tillåtande och öppen plats där alla får vara sig själva och bara vara. En fristad. Så kommer något och hotar den bilden. Jag tycker att det blev lite obekvämt i bastun efter det.

– Annars är jag inte så oroad av mig. Det mesta löser sig.

Karin är engagerad i klimatfrågor men känner inte oro för klimatet. Påpekar att det inte är en rättighet att få flyga. Själv väljer hon tåg och äter vegetariskt. Skulle vilja åka tillbaka till New York men vet inte hur hon skall ta sig dit.

– Det är ett långsiktigt projekt.

Valberedning

– Vi har pratat mycket om metoofrågor i valberedningen. Hur viktigt det är att vi föreslår en styrelse som kan hantera svåra frågor likt den här. Jag tycker att styrelsen har ett stort ansvar. Bastun ska vara en trygg plats!

Karin och Mårten har träffat många potentiella ledamöter och pratat med dessa om föreningen och vilka de är och vad de kan göra för föreningen och bastun.

– Jag tycker valberedningsarbetet är superviktigt och både jag och Mårten tycker om att lyssna på medlemmarnas tankar och åsikter och vi känner oss inte sällan som en blandning av journalister och psykologer.

Glädje...

– Mina barn är det största glädjeämnet, när dom ha det bra.

– Jag skall köra ett randonneurlopp som heter Sverigetempot i sommar. Det gäller att cykla 210 mil från Riksgränsen till Smygehuk på tid.

Karin nämner den glädje som finns i arbetet med olika föreningar, den lokala förankringen kring Årsta och Tanto. Alla trevliga människor och intimiteten i det lilla. Det är varaktiga projekt och relationer. Hon sätter värde på kontinuiteten numer. Förut bytte hon jobb ofta.

...och vinterbad

– Varför då?

– Det ger en sån känsla av frihet och närhet till naturen. Starkast och mest meditativ blir den känslan när jag badar ensam och när det är is på vattnet. Jag stiger ner i vattnet och allt runt omkring försvinner. Jag blir en del av vattnet och naturen, även om det är, typ i stan. Alla sinnen skärps. Badandet har blivit en social sak, som när vi startade Årsta kallabadare. Det blir spontana och oväntade trevliga möten vid bryggan med människor som jag aldrig hade träffat annars.

Blir det för mycket sambadande börjar Karin sakna ensambadet och det meditativa.

– I Tanto och speciellt när det är mörkt kan jag få båda. Ensamheten i vattnet och det sociala i bastun. Om jag har en dålig dag kan jag bada för att skaka av mig den känslan. En kväll kände jag mig ur form när jag cyklade hem från jobbet, jag skulle träffa några kompisar inne i stan och kände att jag var tvungen att ta ett bad innan för att snäppa ur det och bli på bättre humör. Det var becksvart i Årstaskogen och jag är väldigt mörkrädd men jag tvingade mig ner. En stor gren hade blåst ner och lagt sig över bryggan, det var superläskigt att gå i vattnet, det blåste och var mörkt. Men jag gick i och när jag kom upp kände jag mig så stark. Knappt mörkrädd längre och mycket gladare.

Jag ser genomskinlig skorpa gömmas under mjuka täcket.

Jag hör andetagets djupa bäljning sprida lugnet i min kropp.

Jag känner hudens värme stråla mot det stora mörka kalla.

(Alla sinnen stannar upp, vaknar till, tonar in.)

Jag tänker här vill jag vara.

Jag vill bara vara lite till.

______________________

11/3 2020 Richard Tegnér

Thomas Malmberg fick höra att han var som en katt - med nio liv men att han snart hade förbrukat dom. Möt här mannen som gör allt för att ta vara på sitt sista liv.

Thomas Malmberg och jag stämmer möte på Årsta Motorbåt Klubb. Båtupptagningen är i full gång, det är liv och rörelse, joggare, familjer, cyklister och stavgångare rör sig längs strandpromenaden. Vid vattenbrynet ligger en hög med rostigt bröt av cyklar, rör, staket och radiatorer.

– Vi har haft dykare här som rensat botten. Lyckligtvis hittade de bara ett blybatteri och det fick vi beröm för men alla måste ta ansvar för vårat vatten.

Thomas köper oss varsin kaffe i Göstas korvvagn, småsnackar med ägaren och vi går ut på bryggan och sätter oss i varsin fåtölj efter att han sopat undan lite höstlöv från sitsarna. Hunden Larsson lägger sig till ro framför oss.

En dag kom några små träd drivande med en bit jord vid Thomas båtklubb, det var som att en liten ö hade slitits loss från Årsta Holmar. När träden växte så förstod Thomas att de inte skulle klara vintern.

– Jag började konstruera en flotte och satte några kasserade surfingbrädor under, skrovet blev som en stor planteringslåda som jag fyllde med jord.

– Efter det har vi varit fler som utvecklat flotten. Vi lyfte upp träden med en kranbil och placerade dem i lådan. Sen byggde vi ett däck, relingen är ett kasserat rulltrappsräcke av gummi och idag har vi en motor, en soffa, ett bord, en mast, en badstege och i ena trädet hänger en fågelholk som jag tillverkade av en namnskylt från min båt.

– Är detta en flotte eller en ö, frågar sig Thomas och menar kanske att han genom sitt flottbygge kompenserat för sin brist på lek som barn och en dröm han hade då.

Barndomen

– Min barndom var allt annat än idealisk och eftersom vi flyttade runt en del och skickades hit och dit kunde jag inte utveckla närmare kontakter. Jag visste att jag inte skulle bli kvar och tilltron till vuxna fanns inte. Styvpappor passerade revy och vi var på många bondgårdar med arbetsplikt och allt det här gjorde nog att jag också blev ganska stökig i skolan.

Han har fortfarande starka band till sin halvbror. De banden knöts under deras uppväxt trots att de ofta blev separerade från varandra. Hans bror och dennes sambo är ofta på båtklubben och hälsar på. Thomas brukar hämta upp dem på Ålstens brygga med sin båt och säger att han är oerhört tacksam för deras vänskap. Thomas berättar också att hans mormor och morfar betydde mycket för dem där de ofta fick bo när det blev för stökigt hemma.

Han har döpt sin båt till Majday, Maj efter sin mormor, vilket man kan tolka som ”Min dag” eller ”Mayday”. Båten döptes med champagne, dopvittnen och ett doptal med en vädjan till havsgudarna att skydda den.

– Jag fick sällan vara ett barn när jag var liten, uppväxten var inte trygg. Jag hittade en gammal husgrund i skogen när vi bodde i Trångsund och där tillbringade jag mycket tid ensam. Jag sågade husgrunden spetsig som en flotte med en rostig fogsvans. Jag sågade i veckor, byggde en koja på den och drömde om att en dag få ner min flotte i vattnet och segla långt, långt bort.

– Nu blev det en flotte många år senare här på Södermalm istället och det var ofta när jag byggde den som jag tänkte på husgrunden i Trångsunds skogar och min dröm, att ge mig ut världen och segla bort från allt kaos.

Under vårt samtal kommer det fram medlemmar i båtklubben där Thomas även är hamnkapten. Någon vill dela med sig av sin fångst av gäddor. En annan kastar bara ur sig några förströdda ord på vägen till sin båt. Jag får ett intryck av trevlig stämning. Thomas verkar trivas stort här.

Läraren

Thomas berättar med inlevelse om sitt arbete som lärare och hur mycket hans elever betyder för honom. Han har koll på deras utveckling och intressen, antecknar och minns allt om var och en. När han stöter ihop med någon gammal elev kommer han ihåg deras historia och deras drömmar. Han jobbar ofta med drömmar som tema i sin slöjdundervisning.

– Jag är stolt över att jobba med elever som jag ser som vår framtid. Att få möjligheten att kunna påverka dem, se deras utveckling och att få följa dem en bit på vägen känns som ett privilegium.

– Jag minns en liten kille från Afrika, han kom till klassen i årskurs sju och kunde inte språket. I början var det mest tecken- och kroppsspråk mellan oss men han lärde sig snabbt. I årskurs nio ville eleven prompt bygga ett flygplan och temat var kultur som han kopplade till flygplanskulturen. Han kom ofta till slöjdsalen och jobbade på sina håltimmar. När det var dags för betygsmotiveringssamtal så satt med sitt plan i knät med ett stort leende och ögonen lyste av stolthet. Han började då att berätta om sitt liv i Afrika, ett hårt liv där han fick gå länge genom öknen för att komma till något som skulle likna en skola där de ritade med pinnar i sanden - en värld så långt från vår. En dag fick han reda på att han skulle få resa till ett annat land, ett land som var kallt, vars första bokstav såg ut som en orm. Efter en lång vandring genom öknen kom dom fram till en plats där det stod ett flygplan som han tyckte såg ut som en stor järnfågel. Plötsligt kom en man med solglasögon och skärmmössa, och klev ombord på planet. Det var först när han satt i sin flygstol och tittade ner på molnen som han förstod att det var just den mannen som flög farkosten. Det var då en dröm föddes hos honom att han en dag också skulle kunna bli pilot.

– När jag träffar honom tre år senare berättar eleven att han kommit in på en pilotskola i Lund, att han fortfarande har sitt flygplan kvar som påminner honom om att inte släppa sin dröm. ”Om du ska flyga någon gång så håll koll på om du också ser piloten för det kanske är jag som flyger min lärare någonstans i världen”, avslutar eleven när de skiljs åt.

Den berättelsen gjorde att Thomas har använt temat ”drömmar” i årskurs nio i många år nu, vilket har varit ett vinnande koncept. Eleverna får tolka temat som de själva vill, det kan vara en mardröm, en kortsiktig eller långsiktig dröm. När de skrivit sin berättelse ska de tolka den i ett slöjdalster som tillsammans med berättelsen ger det färdiga alstret en ny dimension.

– Humor och fantasi är alltid viktigt, säger Thomas.

– Som slöjdlärare ger jag eleverna en tom verktygslåda som jag successivt fyller på med verktyg för att de ska utveckla en rad olika förmågor och för att de ska få tilltro till sin egen kapacitet, att de kan, att de är duktiga, att de ska känna att allt är möjligt bara man kämpar tillräckligt hårt och att det är värt besväret. Jag vill att varje elev ska känna att de har lyckats.

– Jag försöker alltid att ha värsta korsdraget i min slöjdsal med en massa dörrar öppna men det är eleverna själva som måste välja dörr att gå in i. Jag vill att de ska lära sig hur de ska tänka men inte vad de ska tänka.

– Största fokuset ligger inte på att eleverna ska kunna forma materialet utan att det är materialet som ska forma eleverna till att bli respektfulla, ansvarskännande människor med bra värderingar som de kan ta med sig i livet efter skolan.

Bastun

För några år sedan var han inbjuden till Tantobastuns julmiddag men tvekade därför han hade fått ett cancerbesked och skulle få svar samma dag. Det blev ett positivt besked så han gick på julmiddagen, datumet glömmer han aldrig, den 14 december. Det här var en tid då Thomas sinnen var extremt skärpta, han tyckte sig kunna se och känna saker han inte gjort förut, han kunde se detaljer i omgivningen som tidigare gått honom förbi.

Julmiddagen med Tantobastuns styrelse var väldigt uppskattad, julbordet påminde honom om mormor och morfars julbord från förr. Stämningen var så trivsam och det var som att kliva in i en svunnen tid tillsammans med Bellman, som också var där. Tanto Bastu Song som framfördes blev pricken över i den kvällen, texten var så uttrycksfull och varje textrad träffsäker. Det fick honom att maila ett förslag till styrelsen, att Tanto Bastu Song borde spelas in och så bildades Tanto Bastu Singers. Han njöt av promenaden hem i mörkret, regnet öste ner och varje regndroppe som letade sig in under skjortan och rann ner över ryggen fick honom att känna sig extra levande.

– När det gäller Tantobastun så förstod jag inte hur betydelsefull den skulle bli för mig. Jag var med långt innan bastun kom till, satt med på alla möten och lyssnade. Att bastun en dag kom flytande över Årstaviken var overkligt och jag tänkte att sånt här händer inte. Bastuns existens visar att ingenting är omöjligt!

– Jag har följt processen under tid och förstår vilket jobb det ligger bakom. Hur den har formats till en bastu för alla, där alla ska visa hänsyn, där alla ska känna sig trygga och respekterade. Jag har förstått att värdegrundsfrågor är viktigt även för en liten spartansk bastu i Årstaviken. Jag har jobbat med värdegrundsfrågor på olika sätt i skolans värld och sitter med i trygghetsteamet på min nuvarande skola.

– Jag uppskattar verkligen det jobb som alla i styrelsen gör. Möten med människor i alla åldrar, med olika bakgrund och erfarenheter är utvecklande. Det blir så påtagligt när man går från bastun, man tänker på alla diskussioner och samtal man lyssnat på men också varit delaktig i. Det är många människor som har blivit mina vänner genom åren och som jag saknar nu när pandemin gör att jag inte träffar dem längre.

Efter att ha suttit på bryggan ett tag och blivit lite nerkylda föreslår jag att vi tar oss till Zinkadus och värmen för att fortsätta intervjun där över en soppa. På vägen stannar Thomas och hälsar på två kvinnor. Den ena har hundgodis i fickan som hon ger till Larsson.

– För drygt 13 år sedan slog Larsson följe med mig på min vandring genom livet. Hon har varit elevassistent i många år på mina lektioner, hon har alltid fått mig att ta ett steg framåt, hon är min bästa vän och en älskad familjemedlem. Hon är snart 14 år och jag vet att vår tid tillsammans snart kommer att ta slut men jag kommer alltid att bära med henne i mitt hjärta.

Under vårt samtal återkommer Thomas ofta till sina barn och barnbarn.

– Mina idag två vuxna döttrar och mina fem barnbarn betyder allt för mig och jag försöker vara så mycket som möjligt med dem. Yngsta dotterns mamma och jag har haft ett långt förhållande och är idag jättebra vänner. Äldsta dotterns mamma kom inte ur sitt destruktiva liv och vi begravde henne samma dag som jag fick lägenheten här på Södermalm för drygt sex år sen.

Med barnbarnen kan jag hitta på roliga saker och tillsammans med dem ser jag varje horisont som ett nytt äventyr. Vi är ofta ute på sjön vid mitt landställe. Varje höst tänder vi eldar, berättar historier och har utomhusbio, på somrarna fiskar vi regnbågar, grillar, badar och gör en massa tokiga och spännande utflykter. Det känns som om vi har ett helt liv tillsammans och minnena samlas på hög i min skattkista som gör att jag känner mig som miljonär.

Tatueringar

Efter att ha samtalat med Thomas Malmberg under drygt två timmar står det klart att han har många strängar på sin lyra. Det är ibland svårt att hänga med i associationerna och sidospåren. Fokus skiftar ofta i berättelserna. Han har arbetat som snickare, byggt om vindar till lyxlägenheter i Oslo, arbetat som reklamtecknare, med scenografi, stått på scenen som musikalartist men de senaste 20 åren har han varit i skolans värld.

När jag frågar vad han känner oro inför säger Thomas att han är orolig för att inte hinna med allt han vill göra innan hans väg tar slut.

– Kan du berätta om dina tatueringar, säger jag

– De flesta har dotterns kompis gjort, han utbildade sig till tatuerare och fick öva på mig. Här är min första gitarr, jag spelade och sjöng mycket i min ungdom. Tärningarna och spelkorten ska påminna mig om att våga satsa på livet och det jag tror på. Alla mina hundar finns med, den första hette Kompis och har John Lennon-glasögon på sig. John Lennon har betytt mycket för mig under min musikperiod. Korpen och fotbollen representerar min tid tillsammans med ett gäng barndomskamrater inom korpfotbollen.

– Grisen då, vad betyder den?

– Min yngsta dotter ville väldigt gärna ha en minigris som hon sett på tv, så efter mycket tjat så köpte jag en gris åt henne. Det visade sig att det var ett hängbukssvin som växte och till slut vägde över 100 kg. Grisen, yngsta dottern och min dåvarande hund Gissa blev bästa vänner, de blev som ler och långhalm och sov t.o.m. tillsammans. Grisar är egentligen väldigt renliga. Den var klokare än hunden, förstod jättemycket och dottern lärde den konster. Jag brukade promenera med hunden, dottern och grisen till förskolan, där fick barnen sätta sig i en ring runt grisen medan läraren spelade piano och barnen sjöng ”lille gris” - Astrid Lindgrens sång. Det stod om grisen i alla tidningar, DN skrev som rubrik, ”Polisen jagar nasse i Jakobsbergs centrum”, eller så kunde det stå, ”Gris på rymmen i Jakobsbergs centrum”. Trots att den gick lös kom den alltid hem, men ställde till en del problem. Den gick t.ex. in på MAX hamburgerbar och åt sig proppmätt. Vid ett flertal tillfällen fick polisen rycka ut eller så gick den ner till torghandlaren och mumsade i sig äpplen och potatis. Historierna om vår kära gris är många. Efter fyra år så var vi tvungna att göra oss av med grisen. Vi lämnade den på landet med andra grisar och djur. Tyvärr hade den blivit en stadsgris och satte sig där vi stannat med bilen och väntade på att vi skulle hämta hem henne, på nätterna grät hon som ett barn, den slutade att äta och till slut fick de avliva henne. Det var så sorgligt. Dottern skrev många brev och ritade teckningar som jag skulle posta till grisen i himlen, en teckning av en gris på ett moln och en gråtande flicka på jorden. Grisen blev en kär familjemedlem som inte klarade av att skiljas från oss.

Vem är du?

– Vem jag var då och den jag är idag är helt olika personer. Så tror jag att det är för alla under vår vandring genom livet. Det viktigaste är att man lär sig av sina misstag. När jag var ung gjorde jag många misstag, jag snubblade om och om igen över samma sten och fick ofta höra att jag var som en katt med nio liv men att de snart var förbrukade. Det tog tid innan jag hittade min egen väg.

– Min brokiga uppväxt har gett mig insikt om den jag absolut inte vill vara och den lärdomen är jag otroligt tacksam över. Man blir klokare ju äldre man blir och idag försöker jag ta vara på mitt sista liv.

– Vad andra tänker om mig försöker jag inte bry mig om, huvudsaken är att jag själv vet vem jag är och vad jag står för. I dag känner jag en större ödmjukhet över små saker i livet. Saker som händer runt omkring mig kan jag inte alltid förändra men jag kan alltid själv bestämma hur jag ska reagera.

– En av mina rektorer sa efter ett medarbetarsamtal - ”När jag ser dig och ditt arbete på skolan tänker jag på en historia om en man som gick på en strand, det var ebb, vattnet hade runnit undan och stranden var full av sjöstjärnor. Mannen slängde sjöstjärnor i vattnet som låg kvar på stranden. En man som betraktat honom ett tag sa - det spelar ingen roll att du slänger tillbaka sjöstjärnorna för det finns tiotusentals kvar i vattnet. Mannen tittade på honom, visade sjöstjärnan han hade i sin hand och sa - för den här sjöstjärnan spelar det roll.”

Det är väl lite så jag strävar efter att vara och jag älskar livet!

______________________

13/1 2021 Richard Tegnér - text och porträttbild